Kärnrollen för guldlakningsmedel i höglakningsprocesser är att kemiskt lösa (t.ex. cyanid) guld i malmen till ett lösligt komplex, som sedan utvinns genom adsorption eller undanträngning. Traditionell cyanidlakning är mycket effektiv (återvinningshastigheter överstiger ofta 80 %) och ekonomiskt signifikant för malmer med låg-kvalitet (0,5-1,5 g/t). Dess mycket giftiga natur kan dock förorena vatten och mark, vilket kräver neutralisering av avfall och stängd-dammarhantering. Icke-cyanidlakningsmedel (som tiokarbamid och tiosulfat) är miljövänliga, men dyra (tiourea är 10 gånger dyrare än natriumcyanid), kräver hårda reaktionsförhållanden (starkt sur miljö) och uppvisar betydande fluktuationer i återvinningsgrad (50%-85%).
Höglakningsprocesser är mer anpassningsbara, men kräver specifik malmpermeabilitet, partikelstorlek (vanligtvis krossad till 10-50 mm) och klimat (helst bättre i torra områden). Ny forskning har fokuserat på teknik för att förbättra lakningsmedel, såsom att lägga till lakningshjälpmedel (peroxider) eller biolakning (användning av mikrobiell oxidation), för att förbättra gulddissociationshastigheten. Framtida utveckling måste balansera effektivitet, kostnad och miljöskydd, såsom främjande av teknik för nedbrytning av cyanid (t.ex. H₂O₂-behandling) eller utveckling av nya kompositlakningssystem. På policynivå kommer restriktioner för cyanidanvändning i olika länder (som EU:s REACH-förordning) att driva industrin mot gröna processer.
